Landskroniterna - en mansbastion! Jo, det är sant! Först år 1975 blev kvinnor medlemmar i föreningen Landskroniter i Stockholm! Innan dess hade föreningen varit en veritabel herrklubb.

Då hade då gått 42 år sedan föreningen bildades år 1934. Från första början var det män, bördiga från Landskrona, som bildade och underhåll föreningen.

Vi skall nog inte se det hela som något ringaktande av kvinnan. Snarare var det så att många var gifta med "utsocknes", vilka enligt tidens sed dessutom hade stort ansvar för hemmet och familjen. Tiderna var ju annorlunda mot idag.

Men jämställdheten gick fort när väl beslutet år 1975 togs. Redan första året därpå var könsfördelningen närapå normal, d v s 60 % män och 40 % kvinnor. År 1984 hade föreningen fler kvinnor än män som medlemmar (64 herrar och 68 damer) och så har det sedan förblivit. År 2005 har föreningen 37 herrar och 52 damer!

Det finns en historik om föreningen Landskroniter i Stockholm som heter just Föreningen Landskroniter i Stockholm (FLIS) 1934-1984. Den baserar sig på dokument hämtade ur föreningens handlingar i dess arkiv och nedskriven av dess dåvarande ordförande ambassadören Folke Persson inför föreningens femtioårsjubileum. Stockholm 1984. Vi saxar ur skriften: "

1. Föreningens bildande och dess årssammankomster Med föredöme i ett flertal landskaps- och ortsföreningar samlades våren 1934 en grupp landskroniter med hemvist i Stockholm och utsände ett upprop, i vilket de åtta undertecknarna kallade intresserade till ett konstituerande möte på Piperska Muren. Dessa framsynta män var de här nedan nämnda:

Ove Hesselgren, hovrättsråd och sedermera häradshövding
Nils Hänniger, undervisningsråd
Gustaf Horn af Rantzien, generalkonsul
Emil Johanson-Thor, professor
Alfred Lundstedt, direktör
Sven-Otto Lundstedt, direktör
John Munck af Rosenschöld, civilingenjör
Carl-Per Prütz, tandläkare och sedermera chef för Dentalbolaget

Ändamålet med sammankomsten angavs vara att bilda en förening med syftemål att vidmakthålla intresset för hembygden och att bevara minnet av densamma mera levande "genom föredrag, sällskapligt umgänge eller att på annat sätt söka upprätthålla kontakten med den bygd, där man tillbragt barndom eller där man under en längre tid haft sin dagliga gärning."

Det torde inte vara överord att säga, att initiativtagaren till och eldsjälen bakom denna förenings bildande samt därefter under lång id dess primus motor var Emil Johansson-Thor."

Idag är Emil Johansson-Thor kanske inte helt bekant, men på sin tid var han en kulturell kändis. De flesta känner honom kanske bäst som konstnären som förevigade det skånska landskapet - särskilt Sireköpinge - på senhösten, med snöfläckar på marken och råkor i luften och träden, den tid då ljuset är som mörkast och dimman sveper in hela Skåne i dunkel. Det är då gåsablotet är som bäst! Eller som Bra Böckers lexikon säger: "Den nyktert sakliga skildringen leder tankarna till 1500-talets bonde-Bruegel, som han också var inspirerad av."

Efter kallelse till det första mötet, som ägde rum på ärevördiga Piperska muren den 27 mars 1934, beslöts att föreningen skulle bildas. Restaurangen Piperska muren har allt sedan dess haft en särställning i föreningsmedlemmarnas hjärtan.

Stadgar antogs, styrelse valdes och publicitet åt evenemanget gavs i både Korrespondenten Landskrona Tidning och i Stockholmstidningarna. Föreningens första styrelse bestod också av grundarna: Johanson-Thor var ordförande, Prütz vice ordförande, S-O Lundstedt sekreterare, Rantzien ordinarie styrelseledamot men som skattmästare, d v s kassör, utsågs den nyrekryterade Oscar Rosenberg. Genom att kontakta varenda pastorsförsamling i Stockholm hade man nämligen fått information om alla landskroniter som inflyttat till Stockholm - av båda könen! Kallelse till det konstituerande mötet gick till alla män bosatta i Stockholm.

Årsavgiften första året sattes till 3 kronor med en inträdesavgift på 2 kronor. Med en inkomst på 3 + 2 = 5 kronor gånger 60 medlemmar = 300 kr kom man ganska långt på den här tiden, vilket tål att tänkas på i våra tider när portot för ett enda brev till en medlem ligger på samma nivå!

Det kulturella inslaget var viktigt Vad gjorde man? Som stadgarna föreskrev, skulle en föreningssammankomst helst ha ett kulturellt inslag, och denna tradition har också så långt möjligt det var, fullföljts ända in i våra dagar.

Men ändå har många föredrag och kåserier hållits om hembygden. Det första föredraget den 27 mars 1934 hölls av Fil Dr Hans Wåhlin och handlade om gamla Landskrona. Emil Johansson-Thor följde med "En filmfärd i Skånebygd" i november 1934 och med en "En promenad genom 1890-talets Landskrona" i april 1936, med foton tagna ur kassören Enock Svenssons rika bildarkiv. Landskronas historia var intressant, vilket ledde till att Krigsarkivets mångårige chef Fil Dr Birger Steckzén i november 1935 höll ett föredrag om "Striden om Landskrona 1677-1678".

Stämningen vid gåsamiddagen 1938 var hög. Då gästades föreningen av Anders Österling, som med sin geniala och trollande berättarkonst förde alla tillbaka till Skåne och Österlen.

Vårsammankomsten 1939 - ett halvt år före krigsutbrottet - präglades av ett mycket unikt besök på prins Eugens Valdemarsudde, som ännu inte var tillgängligt för allmänheten. Konstsamlingen förevisades då av fil dr Gustaf Lindgren, och det hela var föranstaltat av ordföranden Emil Johansson-Thor själv, en av konstnärsprinsens vänner.

Så kom det andra världskriget. Som kanske väntat på grund av krigets närhet blev också känslan till hembygden stark med en rad föredrag om landskroniter i krig men framförallt Skåne. I november 1941 kunde den inte helt obekante Fil Dr Ivan Pauli berätta om "Intryck från krigets England." Vilken sida i stormaktskonflikten som landskroniterna stödde var klart!

Till vårmötet 1942 kom Gabriel Jönsson som läste egna dikter och kåserade om skånebygden hemmavid.

Så kom åter fredligare tider. Redan i november 1945 tog den ärevördige Emil Johansson-Thor till orda i den då aktuella debatten "Vad bör göras för att Citadellet och dess omgivningar skall bli ett värdigt minne av gamla Landskrona?". Det blev som han ville - det gamla kvinnofängelset blev ett uppskattat museum och besöksplats för alla landskroniter.

Även den lättviktiga kulturen uppmärksammades, vilket säkert var kontroversiellt på denna tid. Till gåsamiddagen den 20 november 1951 var skådespelaren Edvard Persson huvudgäst - vem idag hade inte velat varit med ? - och året därpå vid pingsttid var det journalisten Jules Berman som pratade om Ernst Rolf, Gösta Ekman och Fridolf Rhudin med flera.

Nedgång och uppgång På 1950- och 1960-talen minskar medlemsantalet betydligt och sammankomsterna besöks av allt färre landskroniter. Antalet rasar från 87 år 1954 ner till 45 år 1962. Mötespunkterna blir allt färre, och det växlar mellan modernitet och äldre tider.

Vårsammankomsterna upphörde och närvaroantalet på höstarna rörde sig genomsnittligt om ett tjugotal personer. 1957 fick man endast in 35 medlemsavgifter. Inte ens en så prominent gäst som skådespelaren Edvard Persson eller Jules Berman kunde verksamt bidra till att sätta fart på rekryteringen, inte heller att allt mer modernare teman infördes.

Det blev anledning att diskutera föreningens fortbestånd. Hösten 1974 restes för första gången förslaget (av vem - vad säger mötesprotokollen?) på allvar att inbjuda damer från Landskrona som medlemmar. I samband med årsmötet 1975 blev 15 damer inbjudna och omedelbart hamnade två av dessa i styrelsen! (Vilka?) Redan vid Mårtengåsfirandet 1976 fanns 31 damer och lika många herrar, och medlemsförteckningen för året 1977 upptog namn på 49 damer och 68 herrar. Trenden kunde vändas och som mest hade föreningen 137 medlemmar och det var år 1983.

Fest och gamman Två gånger om året skulle man samlas till fest och gamman och vid höstmötet var gåsen givetvis huvudnumret på matsedeln. Den första gåsamiddagen avåts den 13 november 1934 i festvåningen i Sportpalatset, vars källaremästare visade sig vara bördig från Landskrona och snart inskrev sig i föreningen som då bestod då av 60 personer av vilka 32 hade anmält sig till middagen. Kostnaden var till det facila priset av kr 3:75 vilket inkluderade öl, kaffe och betjäning. För den som ville erhålla sherry till soppan och dessert, betalades ytterligare 1 kr och ville man ha bourgogne till gåsen, ja - då fick man erlägga ytterligare kr 1:50.

Alltifrån 1934 och fram till 1949 var Sportpalatset den vanliga samlingsplatsen, sedan flyttades slagfältet för gåsablotet till Byggnadsföreningens lokaler på Norrlandsgatan och därifrån till Sjöfartshuset på Skeppsbron under åren 1976-1981. 1983 kostade medlemskapet i föreningen 35:- och gåsamiddagen 130:-

Lokalerna har sedan dess växlat.